Jag kan se henne gråtandes i ett hörn,
ett hörn där hon känner sig trygg.
Ett enda ställe där hon känner sig trygg,
bortsett från sin mammas famn.
Jag kan se henne krama sin docka hårt och väl.
Den enda som vet om hennes tårar.
Jag kan se henne bita sig hårt i nedre läppen,
för att inte skrika av den smärta hon känner inom sig.
Han skulle älska henne, inte pressa henne ur sitt liv.
Han skulle vara där.
Jag kan se henne,
hon som en gång var jag.
1 kommentar:
Så vacker och oförstörd hud hon hade,
ty nu är den ärrad och ful.
Så ljust och glänsande hår hon hade, ty nu är det mörkt och stripigt.
Så lysande och berättande ögon hon hade, ty nu är de matta och döda.
Så livfulla och gestikulerande rörelser hon hade, ty nu är hon bara trött och slapp.
Jag ser henne på bilden, hon som en gång var jag.
Återvända kan man aldrig, men ett nytt jag torde gå att skapas.
Skicka en kommentar