distraherande minnen

Jag vet jag borde jobba,

måste bara lätta mina sinnen.

Jag blir helt plötsligt överrumplad,

av alla våra minnen.

Du vet den dagen när solen sken på himlen,

den dagen du och jag.. ja farmor, du och jag

Jag måste acceptera.

Jag måste lätta mina sinnen.

Den varma handen, som kramat om mitt inre.

Den är borta nu, kan fan inte förstå,

att dagen var kommen när du måste gå.

Jag hade lovat mig själv att finnas vid din sida.

Att ja skulle sitta där å se dig sluta lida.

Men fan var var ja , ja inte var ja där

och därför sitter ja väl nu här.

Försöker förstå, kan inte fatta.

Att du nu e en skugga i ett liv som fattas.

Du fattas i mitt hjärta farmor, vart fan tog du vägen ?

Snälla kom tibaks, du vet ja behöver dig !

Jag måste acceptera.

Jag måste lätta mina sinnen.

Den varma handen, som kramat om mitt inre.

Den är borta nu, kan fan inte förstå,

att dagen var kommen när du måste gå.

Jag vet vi har bråkat och sagt en massa skit.

Skulle jag kunna ta tibaks det, skulle vi ta oss tibaks hit!

Nu är jag 7 år och vi bråkar som fan,

för jag är för lik morsan och de innebär besvär.

Inte fö mig nej, men du kan inte acceptera att någon som

svikit farsan ska kunna fungera.

Du tog ut det på mig och jag hatade dig.

men nu när du e borta inser jag,

jag älskade dig.

Jag måste acceptera.

Jag måste lätta mina sinnen.

Den varma handen, som kramat om mitt inre.

Den är borta nu, kan fan inte förstå,

att dagen var kommen när du måste gå.

Jag hoppas att du vet att du var en del av mig.

Så nu när du är borta försvann en hel del av mig.

Farmor fö fan ja behöver dig,

se till att vänta i himlen på mig!

Jag måste acceptera.

Jag måste lätta mina sinnen.

Den varma handen, som kramat om mitt inre.

Den är borta nu, kan fan inte förstå,

att dagen var kommen när du måste gå...